Att vara statsminister i Sverige är ett uppdrag som innebär ett enormt ansvar. Posten har funnits sedan 1876 och har sedan dess innehafts av många olika personer med skilda bakgrunder, politiska åsikter och personligheter.
Från unionstidens kriser till demokratiska reformer, från industrialiseringens början till moderna samhällsfrågor – varje statsminister har haft sina egna utmaningar.
Här går vi igenom Sveriges statsministrar genom tiderna, med start från Sveriges första statsminister Louis De Geer.
Louis De Geer
- År som statsminister: 1876–1880
- Parti: Oberoende liberal
- När han levde: 1818–1896
Louis De Geer var den allra första som fick uppdraget som statsminister i Sverige. Han hade redan en lång karriär bakom sig som justitiestatsminister innan ämbetet inrättades.
Hans största insats var att han genomdrev tvåkammarriksdagen, en av de viktigaste politiska reformerna i svensk historia. Han var känd för sitt kompromissande och för att vilja undvika konflikter, och han lade grunden för det parlamentariska styrelseskick som senare utvecklades.
Arvid Posse
- År som statsminister: 1880–1883
- Parti: Lantmannapartiet
- När han levde: 1820–1901
Som företrädare för Lantmannapartiet blev Arvid Posse den första statsministern som hade sitt starkaste stöd från bönder och jordbrukare. Han var tidigare finansminister och hade stor kunskap i ekonomiska frågor.
Under hans tid var försvarsfrågan en central konflikt, och han avgick efter att hans förslag om ett nytt försvarssystem inte fick gehör. Posse satte dock sin prägel på politiken genom att ge landsbygdens intressen större tyngd.
Carl Johan Thyselius
- År som statsminister: 1883–1884
- Parti: Oberoende konservativ
- När han levde: 1811–1891
Carl Johan Thyselius kom in som statsminister i hög ålder, hela 72 år när han tillträdde. Han hade tidigare varit både ecklesiastikminister och civilminister. Hans regeringstid var kort och blev inte känd för några större reformer, men han markerade den konservativa sidans roll i svensk politik.
Han räknas som den första konservative statsministern och blev en övergångsledare i en tid då de politiska blocken började formeras tydligare.
Oscar Robert Themptander
- År som statsminister: 1884–1888
- Parti: Oberoende liberal
- När han levde: 1844–1897
Oscar R. Themptander blev statsminister redan vid 40 års ålder, vilket gör honom till en av de yngsta i Sveriges historia. Han hade tidigare arbetat som finansminister och beskrivs som en pragmatisk och modern ledare.
Hans regeringstid präglades av frågan om frihandel och tullar. När protektionismen vann terräng fick han avgå, men hans insatser som ung liberal statsminister har gjort honom till en intressant del av den politiska historien.
Gillis Bildt
- År som statsminister: 1888–1889
- Parti: Oberoende konservativ
- När han levde: 1820–1894
Gillis Bildt hade en bakgrund som militär och riksmarskalk innan han tog över som statsminister. Han var farfars farfar till Carl Bildt, som senare också blev statsminister. Hans tid blev kort, knappt två år, och han hamnade mitt i den hårda striden mellan frihandel och protektionism.
Bildt fick hantera ett splittrat politiskt landskap och lyckades inte hålla sig kvar särskilt länge, men han var en del av den konservativa traditionen i svensk politik.
Gustaf Åkerhielm
- År som statsminister: 1889–1891
- Parti: Protektionistiska majoritetspartiet
- När han levde: 1833–1900
Gustaf Åkerhielm, tidigare finansminister, blev statsminister under en känslig period för unionen med Norge. Han förespråkade en protektionistisk politik och stod på konservativ grund.
Hans tid vid makten tog dock slut efter ett uppmärksammat uttalande om militära förhållanden mellan Sverige och Norge, något som ledde till hans fall. Han är ett exempel på hur en felbedömning kunde kosta en statsminister posten i slutet av 1800-talet.
Erik Gustaf Boström (första gången)
- År som statsminister: 1891–1900
- Parti: Lantmannapartiet
- När han levde: 1842–1907
Erik Gustaf Boström blev den som satt längst under 1800-talet. Hans första period varade nästan nio år och han återkom även senare. Han var känd för sitt lugn och för att vara mer praktisk än ideologisk.
Under hans ledning hölls Sverige stabilt i en tid då unionen med Norge var en ständig fråga. Boström hade en förmåga att skapa kompromisser och fick därför stort förtroende både i riksdagen och hos kungen.
Fredrik von Otter
- År som statsminister: 1900–1902
- Parti: Oberoende konservativ
- När han levde: 1833–1910
När 1900-talet inleddes var det Fredrik von Otter som ledde regeringen. Han var sjöofficer i grunden och hade tidigare varit sjöfartsminister. Hans regeringstid var relativt kort och präglades av diskussioner om försvaret och skattesystemet.
Även om han inte hann med några stora reformer så markerade han början på en ny politisk epok där frågan om rösträtt snart skulle dominera.
Erik Gustaf Boström (andra gången)
- År som statsminister: 1902–1905
- Parti: Lantmannapartiet
- När han levde: 1842–1907
Efter sin långa första period återvände Boström till posten 1902. Hans andra tid blev dock kortare. Frågan om unionen med Norge växte till en kris och han tvingades avgå 1905, samma år som unionen upplöstes.
Han är fortfarande den statsminister som totalt sett suttit längst under Sveriges tidiga historia – nästan tolv år sammanlagt.
Johan Ramstedt
- År som statsminister: april–augusti 1905
- Parti: Oberoende konservativ
- När han levde: 1852–1935
Ramstedt fick ta över mitt under upplösningen av unionen med Norge. Hans tid blev därför extremt kort, bara drygt tre månader.
Som statsminister hann han inte driva igenom några större förändringar, men han fick en central roll i de dramatiska förhandlingarna med Norge.
Christian Lundeberg
- År som statsminister: augusti–november 1905
- Parti: Protektionistiska majoritetspartiet
- När han levde: 1842–1911
När unionen med Norge slutligen upplöstes var det Lundeberg som ledde regeringen. Han hade ett starkt stöd i riksdagen och lyckades styra landet genom den känsliga situationen. Trots det satt han bara i tre månader och avgick när uppdraget att hantera unionsfrågan var avslutat.
Karl Staaff
- År som statsminister: 1905–1906, 1911–1914
- Parti: Liberala samlingspartiet
- När han levde: 1860–1915
Som ledare för Liberala samlingspartiet blev Staaff en stark symbol för kampen för demokrati och rösträtt. Han fick först en kort period 1905–1906, men återkom några år senare.
Hans andra period präglades av hårda strider med kungen om försvarsfrågan, vilket till slut ledde till hans fall. Staaff var dock en avgörande kraft för att driva Sverige mot allmän rösträtt.
Arvid Lindman
- År som statsminister: 1906–1911, 1928–1930
- Parti: Allmänna valmansförbundet (moderata samlingspartiet)
- När han levde: 1862–1936
Lindman var en konservativ ledare som hann sitta två gånger som statsminister. Under sin första period införde han allmän rösträtt för män, även om kvinnor ännu inte hade rösträtt.
Han återkom senare 1928 men fick svårt att hålla ihop sin regering under den ekonomiska krisen. Hans sätt att leda var militäriskt och disciplinerat, något som speglade hans bakgrund som sjöofficer.
Hjalmar Hammarskjöld
- År som statsminister: 1914–1917
- Parti: Oberoende konservativ
- När han levde: 1862–1953
Under första världskriget var det Hammarskjöld som stod vid rodret. Han var jurist och hade tidigare varit både justitieminister och ecklesiastikminister. Hans tid som statsminister blev känd för hård sparsamhet och försök att hålla Sverige neutralt.
Samtidigt växte missnöjet i landet med brist på livsmedel och höga priser, vilket till slut tvingade honom bort från posten.
Carl Swartz
- År som statsminister: mars–oktober 1917
- Parti: Nationella partiet
- När han levde: 1858–1926
Carl Swartz blev statsminister under en mycket kort period. Han tog över mitt under kriget, men hans regering lyckades inte hantera det folkliga trycket på förändring. Kravet på demokratiska reformer blev för starkt, och Swartz avgick samma år.
Nils Edén
- År som statsminister: 1917–1920
- Parti: Liberala samlingspartiet
- När han levde: 1871–1945
Tillsammans med Socialdemokraterna genomförde Edén en av de största reformerna i svensk historia – allmän och lika rösträtt.
Under hans tid blev Sverige en fullvärdig demokrati. Han var bara i 40-årsåldern när han tog över och blev en av de mest betydelsefulla liberala ledarna i svensk politik.
Hjalmar Branting (första gång)
- År som statsminister: 1920, 1921–1923, 1924–1925
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1860–1925
Som Socialdemokraternas stora ledare blev Branting den första socialdemokraten att bli statsminister. Han fick leda landet i tre olika omgångar under 1920-talet.
Han är också känd internationellt som mottagare av Nobels fredspris 1921 för sitt arbete i Nationernas Förbund. Brantings insatser lade grunden för Socialdemokraternas långa dominans i svensk politik.
Louis De Geer d.y.
- År som statsminister: 1920–1921
- Parti: Oberoende liberal
- När han levde: 1854–1935
Son till Sveriges första statsminister fick en kort tid själv som regeringschef. Hans period var bara några månader lång, men symboliskt intressant eftersom två generationer De Geer därmed satt som svenska statsministrar. Hans insats blev mest en övergångsregering mellan Brantings första och andra period.
Oscar von Sydow
- År som statsminister: 1921
- Parti: Oberoende konservativ
- När han levde: 1873–1936
Von Sydow styrde i knappt åtta månader och hans regering hade svårt att få stöd i riksdagen. Han beskrivs som en försiktig ledare och är mest ihågkommen för att ha lett landet under en övergångsperiod.
Hjalmar Branting (andra gången)
- År som statsminister: 1921–1923
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1860–1925
Efter valet 1921 återkom Branting som regeringschef. Han ledde en socialdemokratisk minoritetsregering och behöll samtidigt utrikesportföljen.
Under perioden drev han Sveriges linje i Nationernas förbund och lät Ålandsfrågan avgöras där. I april 1923 avgick han när liberaler och konservativa förenade sig mot regeringen.
Ernst Trygger
- År som statsminister: 1923–1924
- Parti: Nationella partiet
- När han levde: 1857–1943
Trygger blev regeringschef efter att Branting avgått. Han var en stark försvarsvän och konservativ ledare som ville stärka landets militära beredskap. Hans regering höll bara i drygt ett år, men han satte ändå ett tydligt avtryck som en kraftfull debattör och företrädare för den gamla högern.
Hjalmar Branting (tredje gången)
- År som statsminister: 1924–1925
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1860–1925
Branting återkom för tredje gången 1924, men av hälsoskäl orkade han inte leda landet särskilt länge. Han avgick i januari 1925 och avled samma år. Hans sista tid som statsminister befäste ändå Socialdemokraternas roll som en central kraft i svensk politik.
Rickard Sandler
- År som statsminister: 1925–1926
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1884–1964
Sandler var bara 41 år när han tog över efter Brantings död, vilket gjorde honom till en av de yngsta statsministrarna. Han var intellektuell och välutbildad, men fick svårt att hålla ihop regeringen.
Hans tid blev därför kort, men han fortsatte att vara en betydande politiker som senare blev utrikesminister under 1930-talet.
Carl Gustaf Ekman (första gången)
- År som statsminister: 1926–1928
- Parti: Frisinnade folkpartiet
- När han levde: 1872–1945
Ekman kom från det frisinnade folkpartiet och blev känd som en skicklig taktiker. Hans första regering var en minoritetsregering som försökte balansera mellan högern och Socialdemokraterna. Även om han inte satt länge satte han prägel på 20-talets politiska spel.
Arvid Lindman (andra gången)
- År som statsminister: 1928–1930
- Parti: Allmänna valmansförbundet (moderaternas föregångare)
- När han levde: 1862–1936
Lindman återkom till posten efter att tidigare ha styrt på 1910-talet. Under den här perioden kämpade han med en svår ekonomisk situation och ökade spänningar i samhället. Hans regering föll efter hårda motsättningar kring arbetsmarknaden och ekonomiska frågor.
Carl Gustaf Ekman (andra gången)
- År som statsminister: 1930–1932
- Parti: Frisinnade folkpartiet
- När han levde: 1872–1945
När Ekman återkom blev det under svåra förhållanden. Den stora depressionen slog hårt mot Sverige och arbetslösheten steg. Han tvingades avgå efter den så kallade ”Kreugerkraschen”, en av de största ekonomiska skandalerna i svensk historia.
Händelsen skadade hans anseende, men han räknas ändå som en av mellankrigstidens mest betydande liberala politiker.
Felix Hamrin
- År som statsminister: augusti–september 1932
- Parti: Frisinnade folkpartiet
- När han levde: 1875–1937
Hamrin satt bara i drygt en månad, vilket gör honom till en av de mest kortlivade statsministrarna. Han hade varit finansminister innan och fick till uppgift att hålla ihop regeringen efter Ekmans fall. Hans tid blev dock mest en övergång innan Socialdemokraterna tog över på allvar.
Per Albin Hansson (första gången)
- År som statsminister: 1932–1936
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1885–1946
När Hansson blev statsminister började en ny epok i svensk politik. Han lanserade idén om ”folkhemmet”, som skulle bli en symbol för välfärdsstaten. Hans första regering fick brett stöd under den ekonomiska krisen och banade väg för långvarigt socialdemokratiskt styre.
Axel Pehrsson-Bramstorp
- År som statsminister: juni–september 1936
- Parti: Bondeförbundet (dagens Centerpartiet)
- När han levde: 1883–1954
Pehrsson-Bramstorp, ofta kallad ”Bramstorp”, fick leda en så kallad ”semesterregering” under några sommarmånader 1936. Han blev statsminister i väntan på valet och efteråt återgick han till rollen som jordbruksminister. Trots sin korta tid är han ihågkommen som en skicklig förhandlare för böndernas sak.
Per Albin Hansson (andra gången)
- År som statsminister: 1936–1946
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1885–1946
Hanssons andra period blev betydligt längre – hela tio år – och det var under denna tid Sverige styrdes genom andra världskriget. Han skapade en samlingsregering där alla större partier deltog för att hålla landet enat.
Hans sätt att leda präglades av lugn och kompromissvilja, och han är en av de mest inflytelserika statsministrarna i Sveriges historia.
Östen Undén (tillförordnad)
- År som statsminister: oktober 1946 (5 dagar)
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1886–1974
När Per Albin Hansson plötsligt avled 1946 klev Östen Undén in som tillförordnad statsminister i fem dagar. Han var egentligen utrikesminister och skulle fortsätta i den rollen under lång tid.
Undéns korta period räknas inte som en reguljär regeringstid, men han var ändå formellt statsminister under denna vecka.
Tage Erlander
- År som statsminister: 1946–1969
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1901–1985
Efter Hanssons död tog Erlander över och blev den som satt allra längst – hela 23 år på posten. Hans tid som regeringschef sammanföll med rekordåren, då Sverige utvecklades snabbt ekonomiskt och välfärdsstaten byggdes ut kraftigt.
Han hade en lågmäld stil men lyckades ändå skapa stabilitet och förtroende i en tid av stora förändringar.
Olof Palme (första gången)
- År som statsminister: 1969–1976
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1927–1986
Efter Tage Erlanders avgång blev Olof Palme hans efterträdare. Han var en karismatisk och retoriskt skicklig ledare som ofta tog tydlig ställning i internationella frågor.
Palmes första period präglades av samhällsdebatt, sociala reformer och konflikter kring arbetsmarknaden. Efter valet 1976 tvingades han lämna över till en borgerlig regering.
Thorbjörn Fälldin (första gången)
- År som statsminister: 1976–1978
- Parti: Centerpartiet
- När han levde: 1926–2016
Valet 1976 blev historiskt eftersom Socialdemokraterna förlorade makten efter mer än 40 år. Thorbjörn Fälldin fick då bilda regering tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet.
Kärnkraftsfrågan skapade dock stora sprickor i samarbetet, och efter bara två år valde Fälldin att avgå.
Ola Ullsten
- År som statsminister: 1978–1979
- Parti: Folkpartiet (dagens Liberalerna)
- När han levde: 1931–2018
Efter Fälldins avgång tog Ola Ullsten över och ledde en folkpartiregering. Tiden som statsminister blev kort, men den visade att även ett mindre parti kunde stå i spetsen för landet.
Hans möjligheter att driva igenom politik var begränsade, men hans år i regeringsställning markerade en ovanlig period i svensk politik.
Thorbjörn Fälldin (andra gången)
- År som statsminister: 1979–1982
- Parti: Centerpartiet
- När han levde: 1926–2016
Efter valet 1979 återkom Fälldin. Den här gången ledde han en koalitionsregering under tre år. Han fick kämpa med ekonomiska problem och hög inflation. Till slut förlorade han mot Socialdemokraterna i valet 1982 och lämnade återigen över makten.
Olof Palme (andra gången)
- År som statsminister: 1982–1986
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1927–1986
När Palme återvände till posten inleddes en ny period av socialdemokratisk styrning. Han drev frågor om internationell solidaritet, kärnkraftsfrågan och ekonomiska utmaningar.
Hans andra period avbröts dock plötsligt när han mördades på öppen gata i Stockholm 1986, en händelse som skakade hela Sverige.
Ingvar Carlsson (första gången)
- År som statsminister: 1986–1991
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1934–
Efter mordet på Palme klev Ingvar Carlsson fram som statsminister. Han hade tidigare varit vice statsminister och var väl förberedd på uppgiften. Hans första period präglades av stora ekonomiska utmaningar och en förändrad världspolitik när kalla kriget började gå mot sitt slut.
Carl Bildt
- År som statsminister: 1991–1994
- Parti: Moderata samlingspartiet
- När han levde: 1949–
När borgerligheten vann valet 1991 blev Carl Bildt statsminister. Hans regering fick hantera bankkrisen och en djup ekonomisk nedgång.
Samtidigt inledde han förhandlingarna som så småningom ledde till Sveriges medlemskap i EU. Bildt blev också känd för sitt internationella engagemang, särskilt på Balkan under 90-talet.
Ingvar Carlsson (andra gången)
- År som statsminister: 1994–1996
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1934–
Efter valet 1994 var Socialdemokraterna tillbaka i regeringsställning med Ingvar Carlsson som statsminister. Han ledde landet i en period då ekonomin sakta började återhämta sig, men avgick 1996 och lämnade över till Göran Persson.
Göran Persson
- År som statsminister: 1996–2006
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1949–
Persson styrde i tio år och blev känd för sin fasta ledarstil och förmåga att tala direkt till folket. Han tog över i ett läge där Sverige hade stora ekonomiska problem men lyckades få ordning på finanserna. Under hans tid blev också EU-medlemskapet en central fråga för Sverige.
Fredrik Reinfeldt
- År som statsminister: 2006–2014
- Parti: Moderata samlingspartiet
- När han levde: 1965–
När Reinfeldt tog över makten markerade det en ny era för Moderaterna. Han ledde Alliansen, en borgerlig koalition med fyra partier, som lyckades vinna två val i rad. Hans politik fokuserade på arbetslinjen och att göra det mer lönsamt att arbeta.
Internationellt blev han känd för sitt lugna sätt och förmåga att förhandla, särskilt under EU-ordförandeskapet 2009.
Stefan Löfven
- År som statsminister: 2014–2021
- Parti: Socialdemokraterna
- När han levde: 1957–
Efter valet 2014 blev den tidigare fackföreningsledaren Stefan Löfven statsminister. Han fick styra i en tid av politisk osäkerhet, där blockpolitiken började luckras upp.
Flyktingkrisen 2015 och coronapandemin blev två av de största prövningarna under hans tid. Löfven var känd för sin förmåga att förhandla och kompromissa, även om hans regeringar ofta var svaga minoritetsregeringar.
Magdalena Andersson
- År som statsminister: 2021–2022
- Parti: Socialdemokraterna
- När hon levde: 1967–
När Magdalena Andersson valdes till statsminister skrev hon historia som den första kvinnan på posten. Hennes regeringstid blev kort, bara knappt ett år, men hon hann leda landet genom en osäker tid präglad av pandemins följder och Rysslands invasion av Ukraina.
Hennes politiska profil handlade mycket om ekonomi, och innan hon blev statsminister var hon under lång tid finansminister.
Ulf Kristersson
- År som statsminister: 2022–
- Parti: Moderata samlingspartiet
- När han levde: 1963–
Sedan oktober 2022 är det Ulf Kristersson som är Sveriges statsminister. Han leder en regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd från Sverigedemokraterna i riksdagen.
Hans fokus har legat på frågor som brottsbekämpning, integration och ekonomin. Kristerssons tid vid makten pågår fortfarande, och framtiden kommer att visa vilket avtryck han sätter i den svenska historien.