En fattig pojke från en liten by blev med tiden Rumäniens mäktigaste man – men också en av Europas mest fruktade diktatorer. Nicolae Ceausescu styrde landet i över två decennier, samtidigt som folket led av hunger, kyla och rädsla.
Hans liv började i enkelhet men slutade i katastrof, både för honom själv och för hela nationen. Bakom fasaden av parader och propaganda dolde sig en brutal verklighet som drabbade miljoner människor.
Tidiga år i fattigdom
Nicolae Ceausescu föddes 1918 i Scornicesti, en liten by i södra Rumänien. Familjen var mycket fattig och bestod av hela tio barn. Pengar fanns knappt, och vardagen handlade mest om att försöka få maten att räcka till. Pappan drack mycket och kunde vara våldsam, vilket gjorde barndomen otryggt. Mamman hade ingen utbildning och hade svårt att hjälpa barnen i skolan.
Redan som liten fick Nicolae arbeta hårt. Han gick ofta barfota till skolan och hade sällan hela eller varma kläder. Stamningen gjorde att han stack ut och blev retad av andra barn, vilket påverkade honom mycket. Skolan var inget tryggt ställe, men den blev ändå en väg bort från byn och fattigdomen.
Hemma hjälpte han till i jordbruket och fick ta ansvar tidigt, precis som sina syskon. Livet var enkelt och slitsamt, men det formade honom. Trots allt bar han på en stark vilja att ta sig därifrån. Redan i unga år började han drömma om ett annat liv, långt bort från byn och den fattigdom han växte upp i.
Vägen in i politiken
När han var 11 år lämnade han hemmet och flyttade till Bukarest. Där bodde han hos sin syster och började arbeta i en skomakarverkstad. Miljön i staden var tuff, men det var också där han kom i kontakt med kommunistiska idéer. De spreds i hemlighet bland unga arbetare, och Nicolae drogs snabbt in i den rörelsen.
Redan som tonåring blev han gripen för att ha delat ut flygblad. Det var början på en lång rad arresteringar. Han satt flera gånger i fängelse, bland annat i det ökända Doftana. Där träffade han andra framtida ledare inom kommunistpartiet. Det var i fängelset han började bygga upp sitt nätverk, och där han lärde sig hur makt fungerade.
När Ceausescu fick makten
Efter andra världskriget tog kommunisterna över i Rumänien, med stöd från Sovjetunionen. Ceausescu klättrade snabbt inom partiet och blev en av de mest betrodda personerna i ledningen. Han sågs som lojal, flitig och hårt arbetande.
1965 dog den dåvarande ledaren Gheorghe Gheorghiu-Dej. Ceausescu tog över som generalsekreterare för kommunistpartiet, och två år senare blev han också landets president. Till en början verkade han vara en annan sorts ledare – en som vågade stå upp mot Sovjet. Det gjorde att han fick respekt både i landet och utomlands.
Men den bilden förändrades ganska snart…
Hur Rumänien blev en diktatur
När Ceausescu väl hade makten började han steg för steg göra sig själv till en sorts kung. Han kallade sig ”Conducator”, vilket betyder ledaren, och ville att alla skulle hylla honom. Hans fru Elena lyftes också fram som ett geni, trots att hon knappt hade någon utbildning.
Säkerhetspolisen Securitate fick stor makt. Den övervakade hela samhället – telefonsamtal avlyssnades, brevlådor kontrollerades och människor uppmuntrades att anmäla sina grannar. Att kritisera ledaren kunde kosta dig jobbet, friheten eller i värsta fall livet.
Till slut fanns det ingen fri press, inga fria val och ingen möjlighet att säga vad man tyckte. Folk viskade hemma vid köksbordet, men på gatan vågade nästan ingen säga något. Rädslan fanns överallt.
Inspiration från Nordkorea
1971 reste Ceausescu till Kina och Nordkorea. Där såg han hur ledarna dyrkades av folket och hur hela samhället kontrollerades i detalj. Han blev imponerad och ville skapa samma sorts system hemma i Rumänien.
Efter resan började han förändra allt. Västerländsk musik, filmer och kläder förbjöds. Allt som kunde anses ”opassande” togs bort. Skolböcker skrevs om för att hylla honom, och barn fick lära sig att han var landets räddare.
Samtidigt infördes nya lagar som skulle öka antalet barn i landet. Preventivmedel och aborter förbjöds. Kvinnor tvingades gå på regelbundna kontroller för att se om de var gravida. Resultatet blev en våg av oönskade graviditeter och tusentals barn som övergavs.
Barnhem fylldes av små barn som levde i misär. Många var undernärda, sjuka och fick aldrig någon riktig trygghet. Landet som på ytan verkade stabilt dolde en enorm mänsklig tragedi.
Fattigdom och lyx samtidigt
Samtidigt som folk hade svårt att få tag på mat, byggde Ceausescu upp ett liv i överflöd för sig själv och sin familj. Han ville betala tillbaka hela landets statsskuld och skar därför ner på import och förbrukning. Resultatet blev tomma butiker, brist på el och kalla lägenheter.
Folk stod i kö i timmar för att köpa basvaror som bröd, socker eller tvål. I vissa fall kunde en familj få el bara några timmar om dagen. Många frös på vintern och lagade mat på vedspis. Samtidigt reste presidentparet i lyxbilar och åt fin mat varje dag.
Skillnaden mellan makthavarna och vanliga människor blev enorm. Det skapade frustration, men många vågade fortfarande inte säga något högt. De visste vad som kunde hända om de blev anklagade för att vara emot ledaren.
Folkets palats
Ett av de mest galna projekten som Ceausescu satte igång var bygget av Folkets palats i Bukarest. Det skulle bli världens största byggnad – ett slags monument över honom själv. För att göra plats för det rev man stora delar av huvudstadens gamla kvarter. Kyrkor, historiska byggnader och tusentals hem försvann.
Tiotusentals människor tvingades flytta, men ingen fick säga emot. Palatset byggdes med marmor, guld och kristallkronor som vägde hundratals kilo. Det innehöll över 3 000 rum, men användes nästan inte alls.
Bygget kostade enorma summor – mitt under en period då folk inte ens hade mat på bordet. Än idag står byggnaden kvar som ett bevis på storhetsvansinne. Den är världens näst största administrativa byggnad, bara Pentagon i USA är större.
Missnöjet växer bland folket
Trots hot och övervakning började fler och fler känna att något behövde förändras. 1987 bröt ett uppror ut i industristaden Brasov. Arbetare protesterade mot de dåliga levnadsvillkoren. Upproret slogs ner, men det satte igång något större.
Två år senare kom det verkliga upproret. I december 1989 försökte myndigheterna avsätta en pastor i staden Timisoara, men människor ställde sig i vägen. Demonstrationerna växte snabbt, och när militären började skjuta mot folket spreds ilskan över hela landet.
Slutet för Ceausescu
Den 21 december 1989 försökte Nicolae Ceausescu hålla ett stort tal i Bukarest. Han tänkte samla folket och visa att han hade kontroll. Men något oväntat hände – människor började bua. Han blev förvirrad och försökte få tyst på publiken, men det fungerade inte. TV-sändningen bröts.
Dagen efter försökte han och Elena fly med helikopter. De greps snart av militären och fördes till en militärbas – där hölls en snabb rättegång. Inga riktiga bevis, inga vittnen och ingen försvarare.
De dömdes till döden för massmord och för att ha ruinerat landet. På juldagen, den 25 december, sköts de båda framför en kamera. Ceausescu död blev en nyhet som spreds över hela världen.
Livet bakom fasaden
Efter dödsfallet började mer och mer information komma ut. Det som tidigare bara hade varit rykten visade sig stämma. Ceausescu och hans fru hade levt i extrem lyx, helt skilda från folkets verklighet. De bodde i stora palats, reste i specialbyggda bilar och hade egna kockar som lagade avancerade middagar varje dag.
Elena, som knappt hade gått klart grundskolan, fick titlar som ”doktor” och ”ingenjör”. Hon påstods vara en av landets främsta forskare, trots att hon inte förstod ämnena hon talade om. Det spelade ingen roll, för ingen vågade säga emot. Allt var uppbyggt för att de skulle känna sig stora, viktiga och oersättliga.
Runt paret fanns bara personer som sa ja till allt. Ministrar, rådgivare och andra i maktens krets fanns där för att nicka och hålla med. Inga andra röster fick höras. Det fanns inget utrymme för kritik, inga öppna samtal och ingen som vågade säga sanningen högt.
Deras liv var helt enkelt en stor lögn. De levde i en bubbla av smicker och rädsla, helt avskärmade från hur vanligt folk faktiskt hade det.
Vad hände med Ceausescus barn?
Nicolae och Elena Ceausescu hade tre barn: Nicu, Zoia och Valentin. Sonen Nicu var tänkt att ta över efter sin pappa. Han hade höga politiska uppdrag, men var ökänd för sitt festande och sin arrogans. Efter revolutionen greps han och dömdes till 20 års fängelse. Han släpptes dock efter två år på grund av sjukdom och dog 1996.
Dottern Zoia var matematiker. Hon satt en kort tid i fängelse, men släpptes snabbt och levde sedan ett lugnt liv tills hon dog i cancer 2006. Den yngsta sonen, Valentin, satt också fängslad ett tag men blev frisläppt. Han började arbeta som forskare inom fysik.
Begravningen och vad som blev kvar
Efter avrättningen begravdes Nicolae och Elena på Ghencea-kyrkogården i utkanten av Bukarest. Gravarna är enkla och nästan anonyma. En bred cementgång skiljer deras gravstenar åt. Många tyckte inte att de förtjänade att vila tillsammans.
Idag finns fortfarande tydliga spår kvar från deras tid vid makten. Det mest kända är Folkets palats, som numera går under namnet Parlamentspalatset. Den enorma byggnaden används bland annat av Rumäniens parlament, men för många är det fortfarande ett minnesmärke över diktaturens tid.
Runtom i huvudstaden står också de stora höghus kvar som byggdes under Ceausescus styre. Många av dem är slitna och i dåligt skick. Tillsammans berättar de historien om ett land där en man bestämde allt – och där folket fick betala priset.
Minnet av Rumäniens diktator
För många rumäner är minnet av Nicolae Ceausescu något mörkt och smärtsamt. Det finns äldre som säger att det fanns mer ordning förr, men de flesta minns mest rädsla, fattigdom och lögner.
Rumänien diktator Ceausescu satte sina spår överallt – i arkitekturen, i människors minnen och i historieböckerna. Hans tid vid makten är ett exempel på vad som kan hända när en person får för mycket kontroll och ingen vågar säga emot.