Kata Dalström är en av de mest färgstarka personerna i svensk politisk historia. Hon föddes 1858 i bruksorten Bångbro i Bergslagen och fick namnet Anna Maria Katarina Carlberg. Men nästan ingen använde det långa namnet – hon kallades tidigt för Kata, och det var det namn som alla kom att känna till henne under.
Hon växte upp i en familj med pengar och tillhörde egentligen överklassen. Men trots det drogs hon redan som liten till andra miljöer. Hon umgicks hellre med arbetarbarnen än med flickorna i sin egen samhällsklass. Hon ville klättra i berg, springa fritt i skogarna och prata med folk som hade ett annat liv än hon själv. Det gjorde att hon redan från början stack ut. Hon var nyfiken, orädd och envis – och hon gillade inte att bli tillsagd vad hon skulle göra.
En skolgång som slutade med skandal
När hon var tonåring började hon i skola i Örebro. Hon hade lätt för att lära och fick bra betyg, men hon hade också ett starkt behov av att ifrågasätta. Hon gillade inte regler som kändes meningslösa och var ofta i konflikt med lärarna.
Efter fyra år blev hon relegerad, alltså utslängd, för att hon ansågs störa moralen. För en flicka från en välbärgad familj var det en stor skandal. Men för Kata blev det snarare en bekräftelse på att hon inte var som andra. Hon vägrade följa en bana som redan var utstakad åt henne.
Tidigt äktenskap och ett liv med många barn
Vid nitton års ålder gifte hon sig med civilingenjören Gustaf Dalström. Han var mer än dubbelt så gammal som hon, hade en trygg karriär och tillhörde den mer konservativa delen av samhället. Tillsammans fick de sju barn. På bara tio år föddes sex av dem, vilket gjorde de första åren som hustru och mamma mycket intensiva.
Familjen flyttade ofta eftersom Gustaf fick jobb på olika platser i landet. Varje flytt innebar en ny start, men också nya intryck för Kata. Hon var en engagerad mamma som lärde sina barn språk, historia och naturkunskap. Hon skrev dessutom egna sagor till dem, ofta med inspiration från nordisk och grekisk mytologi. Samtidigt fortsatte hon själv att läsa och fördjupa sig i litteratur, konst och filosofi.
Trots det välordnade familjelivet började hon känna en växande oro över samhällets orättvisor. Hon såg skillnaderna mellan sin egen trygghet och de hårda villkor som många arbetarfamiljer levde under. Det blev grunden för hennes politiska intresse.
Det första steget in i politiken
Under 1890-talet fick hon genom vännen Ellen Key tillgång till socialistisk litteratur. Hon började läsa böcker och skrifter som beskrev klassamhället och arbetarnas svåra villkor. Det väckte något inom henne. Hon kände att hon hade hittat en väg där hon kunde göra skillnad.
År 1894 gick hon med i den socialdemokratiska kvinnoklubben i Stockholm. Samma år höll hon sitt första föredrag – om kvinnors rösträtt. Att ställa sig framför en publik och tala var något hon både trivdes med och hade en naturlig känsla för.
Hemma blev det däremot stora konflikter. Hennes make var starkt emot hennes engagemang, och släkten tyckte att hon var vilse. Äldsta dottern Ruth berättade senare att familjen fick stå ut med både hån och förakt från omgivningen. Samtidigt beskrev hon sin mamma som varm och fantasifull – en person som kunde förvandla vardagen till något spännande trots svårigheter.
På resande fot – agitatorn som aldrig gav upp
När Kata bestämde sig för att resa runt och tala för socialismen gjorde hon det helhjärtat. Hon kallade sina resor för ”uppviglarstråt” eller ” härjaretåg” och tog sig fram på alla möjliga sätt – tåg, båt, häst och släde, eller helt enkelt till fots.
Hon kunde hålla över 150 möten på ett enda år. Det kunde handla om att tala i en liten bygdegård, på ett torg eller i en smutsig arbetarlokal. Hon vände sig till alla – gruvarbetare, rallare, textilarbeterskor, fabriksarbetare och torpare.
Hennes sätt att tala var unikt. Hon pratade enkelt och rakt, så att alla förstod. Hon kallade männen för ”mina pojkar” och kvinnorna för ”mina töser” och skapade en känsla av gemenskap. Hon visade att arbetare och kvinnor var en del av en större kamp, och det gjorde henne oerhört populär.
Men hon var också kontroversiell. I folkmun kallades hon ”Prata Dalström”. För många var det ett skämt, men det var också ett erkännande av att hon aldrig slutade tala. Hon greps flera gånger av polisen, men det gjorde henne bara mer känd. Hon blev en symbol för mod och envishet.
Den första kvinnan i partiledningen
År 1900 blev hon invald i socialdemokratins verkställande utskott. Det gjorde henne till den första kvinnan i Sverige som fick en plats i ett partis högsta ledning. Det var ett historiskt ögonblick, men Kata själv trivdes bättre bland de unga och mer radikala i partiet.
Hon hamnade snart i konflikt med partiledaren Hjalmar Branting. Hon tyckte att han var för försiktig och ville att partiet skulle hålla sig tydligt till vänster. Hon skrev brev där hon försökte övertala honom, men de var ofta oense.
Intresse för kultur och religion
För Kata var politiken inte allt. Hon var också djupt intresserad av kultur och höll föreläsningar om litteratur, filosofi och konst. Hon menade att arbetare inte bara behövde bättre löner och villkor, utan också tillgång till bildning och kultur.
Hon hade dessutom ett starkt intresse för religion, även om hon inte var troende på det traditionella sättet. Hon kritiserade kyrkans makt men drogs själv till mystik och alternativa tankar. Hon läste om teosofi och var en av de första i Sverige som öppet kallade sig buddhist. Det väckte stor uppmärksamhet och gjorde henne ännu mer ovanlig i sin samtid.
Ensam med barnen
När maken Gustaf dog 1906 stod Kata ensam kvar med sina barn. Hon fick själv försörja familjen och gjorde det genom sitt politiska arbete.
Det var tufft, men hon vägrade sluta resa och tala. Hon lyckades hålla ihop både familjelivet och sitt engagemang, trots att det ibland måste ha känts övermäktigt.
Första världskriget och partibytet
När första världskriget bröt ut blev motsättningarna inom socialdemokratin tydligare. Kata var starkt emot krig och militarism. Hon menade att arbetare i olika länder inte borde skjuta på varandra.
År 1917 splittrades socialdemokraterna. Kata gick med i det nya kommunistpartiet och stannade där även när många andra senare återvände till socialdemokratin. Samtidigt började hon på slutet tvivla på partiets starka band till Sovjetunionen. Hon ville ha en socialism som byggde både på känsla och förnuft, inte en som styrdes från Moskva.
Inom partiet fick hon kritik. Bland annat tyckte Ture Nerman att hennes syn på kultur var för ”borgerlig”. Men det hindrade henne inte från att fortsätta tala och skriva.
De sista åren
Hennes hälsa blev sämre under de sista åren, men hon höll fast vid sitt engagemang. Hon skrev brev, deltog i diskussioner och fortsatte att förmedla sina tankar. Hon hade inte samma kraft som tidigare, men viljan fanns kvar.
I december 1923 dog hon, bara några dagar före sin 65-årsdag. Hennes begravning i Stockholm blev en stor händelse. Tusentals människor samlades längs gatorna när kistan fördes fram under röda fanor och trummor. I Folkets Hus hölls tal av både socialdemokrater, kommunister och fackliga representanter. Trots alla bråk och konflikter under hennes liv var en sak tydlig – Kata hade gjort ett stort avtryck.
En kvinna som vågade gå sin egen väg
Kata Dalström blev en pionjär. Hon var den första kvinnan i ett partis högsta ledning, en av de mest kända agitatorerna i Sverige och en förebild för många kvinnor. Hon vågade bryta mot regler och förväntningar, både i familjen och i politiken.
Hennes liv var fullt av prövningar – mellan familj och politik, mellan olika idéer, mellan tro och tvivel – men hon slutade aldrig kämpa. Hon blev en symbol för mod och envishet, och hennes namn lever kvar som en av de viktigaste i svensk arbetarrörelse.