Att glömma: ett önskemål - Intervju med ROBAB MOHEB

Det lilla bokförlaget Café 60 Media grundat 2015 av den iranskfödda Katayoun Keshavarzi ger ut böcker på både svenska och farsi. Robab Mohebs Lethes flod har kommit ut nyligen - än så länge på svenska




















Din bok "Lehtes flod" har ni publicerat på svenska utan att ange en översättare. Betyder det att svenska är originalspråket?


Robab Moheb: Den här boken är skriven direkt på svenska och är ingen översättning. Men eftersom jag var osäker på språket, kom jag på tanken att översätta den till farsi/persiska. Alltså på det sättet tog jag en omvänd väg. Översättningen blev språkligt mycket annorlunda, men berättelsens kärna är dock detsamma. Nyanserna är mer djupa och bildliga på farsi. Den persiska versionen är inte publicerad än.
"Lethes flod" är egentligen min andra bok som är skriven på svenska. Den första var ” Än så länge utan titel” (2014) publicerad av förlaget: l'Aleph. Jag fick då svara på en hel del frågor, bland annat känslan av att skriva på svenska/ett annat språk och vad jag tycker om mitt andra språk, det vill säga svenska. Jag svarade då: ” Mitt största lidande är valet av nominalböjningar, bisatser av olika slag och ibland småpropositioner, när jag talar tyst. När jag talar högt är det väl satsmelodin som vänder blickarna utåt. Egensinnigt och hänsynslöst. I så måtto som allt jag säger förblir osagt. Men när jag skriver blir det 'ett annat Jag' förnimbart. Ett jag som behöver en jourläkare; ett tillämpat korrektur som inte lämnar mig till mitt öde, som en lättvindig språkhandikappad."

 


Men för vilken publik: den svenska eller den persiska är romanen skriven? I ett annat perspektiv: är det en roman om en invandrargrupp eller är det en roman om ett liv i ett annat land?

Robab: När jag skriver tänker jag inte på vem min publik är. För mig är det viktigt att klä mina tankar i ord. Livet är enligt min mening inget annat än våra upplevelser. I den här banan och parallellt med mina dagliga upplevelser och erfarenheter växer en tanke eller en idé inom mig. Ett bra tag lever jag med tanken och låter den växa. När tiden är mogen börjar jag skriva, ibland på farsi och ibland på svenska. Jag bestämmer inte i förväg vilket språk jag ska välja, utan det sker naturligt av sig själv.

Det finns ett lås i mitten av omslagsbilden - är det ett symboliskt lås: är man inlåst i sitt eget öde?
 
Robab: Omslaget är en bild tagen av konstnärinnan Porosha Moheb (min brorsdotter). Bilden valdes strax före publiceringen. Den såg jag som en talande bild som på något sätt hade kopplingar till texten också. Jag undviker använda ordet ”öde” i det sammanhanget. Berättelsen går ut på en dröm; att de eländiga dagarna inte skulle hända på riktigt utan i drömmen. Alltså drömmen om en annan verklighet. En verklighet utan krig och förföljelse och förtryck.

Annars är det självklart att om jag var född här i Sverige skulle jag inte kunna skriva om sådana upplevelser som målas upp i boken.

Lethes flod, att dricka från Lethes flod betyder att glömma det obehagliga från sitt tidigare liv. Jag som själv är invandrare, frågar: vad ska man glömma: ditt "första" liv eller det som var svårt i början av sitt andra? Ska man träffa i en fortsättning av "Lehtes flod" även Mnemosyne som är minnets gudinna?

Robab: Att kunna glömma de mest obehagliga känslorna/upplevelserna är en dröm snarare än ett önskemål. Världen är mer komplicerad än så för att kunna ha önskemål. Jag drömmer om en fredlig värld. Det jag vill glömma här i Lethes flod är tyrannernas skugga över Iran (och över resten av världen). 
Ja, det måste finnas ett minne för att kunna drömma om glömskan. 


Frågor ställda av Tamás Gergely
toma.gergely@stockholm.se
 
 
 
Print