Jurtor på Issyk-Kuls strand

Efter Timbuktu, Turkmenistan och Oman, presenterar oss TARJA SALMI-JACOBSON Tjingiz Ajtmatovs land, KIRGIZISTAN.









Kirgizers kulturarv fortlever i trakten kring bergsjön Issyk-Kul! 
    
 
Från en satellitbild ser Kirgizistan ut som ett fiskhuvud i strömmen, eller varför inte ett falkhuvud? Ögat är världens näst största salthaltiga insjö och ligger i Tian Shans bergsområde 1600 meter över havsnivån omringad av snötäckta 5–7000 meter höga bergstoppar. Sjön Issyk-Kul (het sjö) är 170 kilometer lång och 700 meter som djupast, den fryser inte ens i –40 graders kyla på grund av salthalten, därav namnet. ”Ögat” har nämligen inga ”tårkanaler” så vattnets höjd bestäms av avdunstning medan saltet stannar kvar.

Sjön Issyk-Kul omgärdas av många myter om översvämningar och dränkta städer och kulturer som gått under för vattenmassorna som brustit ut ur bergens innanmäten. Ett faktum är att ryska arkeologer de senaste åren fått upp flera hundra artefakter från sjön vilka förmodas har armenisk-syriskt ursprung möjligen från ett kloster och även föremål tillhörande indo-iranisk Saka-Usun (skyters) kultur från tidiga bosättningar från 500 år före och 400 efter vår tideräknings början. Vattnet i Issyk-Kul har från antiken och medeltiden stigit dramatiskt vilket skulle förklara ruinfynd från bebyggelser under vattenytan. Om det centralasiatiska kulturfolket nämner den grekiske historikern Herodotos att sakafolket var konsumenter av en berusningsdryck som de kallade för soma (Guds dryck).


Tarja Salmi-Jacobsons foto

Jurtor på Issyk-Kuls södra strand. Till motsatta stranden är det 60 km.Inte helt överraskande lär det i sjön finnas en
kirgizisk motsvarighet tillLoch Ness odjuret, Jekai. I alla fall vill turistböcker få oss att tro på det.


Kirgizer är invandrade hästburna nomader från södra Sibirien som talar turkspråk. De kom till det nuvarande området på 500-talet och bedrev boskapsskötsel. De åt animaliska produkter och bearbetade läder och fårull för att handla till sig grödor från den bofasta befolkningen. Senare blev kirgizerna halvnomader och under Sovjetperioden förstatligades all mark och man gjorde allt för att få kirgizer att lämna nomadlivet och övergå till kolchoshushåll. Dessförinnan var området införlivat med Tsarryssland som en del av det ryska Turkestan. Sedan Sovjetrepublikens kollaps 1991 är Kirgizistan en självständig stat.


Tarja Salmi-Jacobsons foto

Kirgizers traditionella flyttbara tältbostad kallas jurta (ullhus). Den håller värmen på vintern och är sval på sommaren tack vare de speciellt behandlade och vindtäta yllefiltarna som jurtorna täcks med på en rund ram av träribbor och rep. Man säger att det tar tre timmar för kirgizer att montera upp en jurta, men tre dagar för icke-initierade. Mönstret på insidans tak (tunduk, ’med böjt huvud nedåt’) är avbildat i Kirgizistans nationalflagga som föreställer solen med 40 strålar. Strålarna symboliserar de fyrtio kvinnor/stammar som förenade sig mot uigurerna, ett fordom dominerande folkslag i Centralasien enligt kirgizernas nationalepos Mana.

Aldrig hade jag tänk mig att jag en natt skulle få sova i en jurta när jag som barn bläddrade i en gammal bok där jag såg en bild av detta fjärran ”hus”. Den satt igång min fantasi om det mest främmande och avlägsna som jag aldrig skulle komma i närheten av i denna ofantliga värld, såsom barn bara kan se det. Jag tittade på bilden nästan hypnotiserad varför den fastnat i mitt minne hela mitt liv. Det är så jag kom att fatta klockarkärlek till Kirgisien, som landet då hette.

Senare kom jag att läsa en bok av en kirgisisk författare, Tjingiz Ajtmatov, ”Pojken och havet” som jag fortfarande tycker innehåller allt en fulländad berättelse ska innehålla, och det bara på drygt 100 sidor.


Tarja Salmi-Jacobsons foto

 
Vi är på stäppen mellan sjön och Tian Shans (himmelska berg) bergskedja och ska få se traditionella hästtävlingar och ryttarlekar. De nomadiska sporterna visas gärna upp för det växande antal turister som välkomnas till Kirgizistan och särskilt till Issuk-Kul med dess otaliga orter runt sjön med vandringsleder och hästridning, cykling, skidåkning, klättring och glaciärvandring mm. Det ordnas kulturella festivaler och rovfågeluppvisningar. För hälsointresserade finns det flera spaanläggningar vid varma källor och även läger för yoga och sufi-zen meditation på särskilt energiladdade platser som kallas mazars (plats för att hylla).

Under sommarmånaderna lämnar kirgizerna huvudstaden Bisjkek för att semestra här och bo i jurta.

Tarja Salmi-Jacobsons foto
 
Den mest populära lagtävling som spelas i de flesta centralasiatiska länderna heter Ulak Tartysh (ta fast geten) eller Kok Boru (grå varg). (I andra länder Buzkashi, ’getdragning’.) Det är nomadfolkens urgamla ridsport, som en gång var en nödvändig träning för herdar att lära sig jaga varg och matta ut den för att kunna döda rovdjuret med käpp och påkar från hästrygg.

Tävlingen börjar med att en huvudlös get (eller kalv) med kapade ben lägges i en ring och båda lagen rider mot den för att fånga upp kroppen på sadeln och föra den i mål. En domare poängsätter olika moment i tävlingen och det lag som fått flest poäng vinner.

Tyvärr piskas hästarna hela tiden och hamnar i närkamp när motståndarlaget försöker röva kadavret från den som lyckats få upp det på hästryggen och föra det mot mål. I stora tävlingar där det finns ett hundratal medtävlare går det våldsamt till. Av misstag, men även med avsikt, kan också tävlare få piskrapp och skadas eller bitas av upphetsade hästar. Då går man avsides och blir omplåstrad och galopperar tillbaka in i tävlingen. Det händer att en ryttare tar hästen avsides för att piska den, som det heter ”preparerar hästen”. Då tävlar man om stora priser. Avståndet till målen kan vara tre till fyra kilometer och det är de skickligaste ryttarna (djigits) som kommer åt geten. Ibland byter ryttaren ut hästen under spelets gång.
Hästägarna är stolta över sina djur och behandlar dem väl med kärlek och respekt. Det är bara i tävlingarna som det går våldsamt och vilt till.


Tarja Salmi-Jacobsons foto
 
I vår lilla föreställning gick det däremot lekfullt till och det var spännande att se på. För hästarna var det här spelet också en lek, men man såg nötta piskmärken på hästarna vilket betyder att de också deltar i professionella spel för åtråvärda priser. Dessa unga ryttare har suttit på hästrygg sen de lärde sig att gå. Det var hög fart och knuff hela tiden. Eftersom spelet också går ut på teamwork, kräver det en otrolig skicklighet av akrobatiska mått. De som deltar i de stora spelen är mellan 30 och 40 år då det krävs mycket erfarenhet och fysisk styrka, både spelaren och hästen har undergått speciell träning och ett stabilt psyke krävs av hästen.


Tarja Salmi-Jacobsons foto
 
Oodarysh (brottas på hästryggen) är också en populär ryttarsport som går ut på att försöka dra ned varandra från hästryggen. Brottningstiden är begränsad till tio minuter. Den har vunnit som lyckats dra ner motståndaren, eller både honom och hästen, på marken. I stora tävlingar oljar man brottares överkropp för att göra sporten svårare. Den är strikt reglerad. Man får inte röra motståndaren i ansiktet, sparka, knuffas eller bitas. Man brottas med ren armstyrka och bra teknik genom att dra och bända.


Tarja Salmi-Jacobsons foto

 
Tyiyn Enmei (plocka upp mynt, ordagrant ekorrskinn som förr användes som betalningsmedel) går ut på att plocka upp mynt från marken. Här är det röda myntpåsar för att publiken lätt ska kunna få syn på dem. Varje ryttare får tre försök. På bilden har ryttaren kastat myntpåsen högt upp i luften för att åskådarna ska kunna följa med vem som kan tänkas bli vinnaren. Uppvisningen sker i hög fart och ska visa ryttarens skicklighet att hänga ned mot hästens flank och plocka upp påsen. Den här sporten är speciellt formad för ungdomar att träna balans och koncentration i full fart.


Tarja Salmi-Jacobsons foto

Även små pojkar deltar i kampspel, men från åsnerygg. Man spöar varandra med hösäckar för att få sin motståndare att falla eller ge upp. Pojkarnas mod uppmuntras och alla har roligt i en lek som inte skadar pojkarna varken av slag eller att falla från kort höjd. Barn börjar få sina första ridlektioner redan från 3-årsåldern. Med ökande ålder får pojkarna vara med och öva sin färdighet i ta-fast-geten, men då mer i periferin från den klunga av djigits som slåss om getkroppen.


Tarja Salmi-Jacobsons foto


Kyz Kuumai (jaga bruden) väcker mycket munterhet. Spelet går ut på att mannen ska jaga kvinnan för att komma ikapp henne och kyssa henne, eller åtminstone röra henne med sin huvudbonad. Snabbt vänder de tillbaka och kvinnan jagar mannen, och kommer hon ikapp honom tar hon av sig sin huvudbonad som ett segertecken.

Kvinnan får den bästa hästen och får starta före mannen för att rida mot en slutlinje. Om hon kommer undan och når slutlinjen före honom, får hon vända och istället jaga honom med hästpiskan (kamchi). Det förväntas av mannen att även om kvinnor är bra ryttare ska han vara henne överlägsen och det är också därför som han får starta 20 meter efter henne. Genom att rida ikapp henne har han bevisat sin kärlek till henne och har rätten att gifta sig med henne, enligt gamla uppvaktningstraditioner.

Förr i tiden när denna ridtävling utfördes vid bröllop av förälskade par, och bruden var på väg att vinna, var hon smart nog att sakta ned farten för att bespara sin älskade från skammen inför publiken.
(Motsatsen till denna humoristiska tävling som visar kvinnans styrka, är brudrov - en verklighet som fortfarande dominerar kvinnors öde i Kirgizistan. Brudrov minskade under Sovjettiden, men har efter självständigheten fått ett nytt uppsving. Fattiga familjer uppmuntrar sina unga söner i 20-årsåldern att kidnappa en ung flicka för att slippa hemgiften. Seden är förbjuden men har ännu inte upphört trots långa fängelsestraff som påföljd. Eftersom bortrövande upplevs som skamligt för bruden och hennes familj, är det inte många flickor som gör en anmälan.)


Tarja Salmi-Jacobsons foto
 
Föreställningen är slut och vi får ett varmt tack och ett hedrande avskedstal. Det är ju vi som ska tacka som har fått ta del av deras tusenåriga kulturarv. Under Sovjet var flera av dessa tävlingar förbjudna men kirgizerna höll i hemlighet fast vid sina traditioner. Den kirgiziska hästen är småväxt, snabb och ett tåligt djur som anpassat sig i den centralasiatiska hårda miljön. Under sovjettiden ville ryssarna korsavla sina hästraser med den kirgiziska. Många kirgizer lät hellre döda sina hästar och många gömdes i Tian Shans bergsområde. Idag är traditionen återuppväckt och man håller årliga stora festivaler med ryttartävlingar med lek och spel och andra evenemang.


Tarja Salmi-Jacobsons foto

 
Kirgizer som lever i nomadgemenskap har ett starkt band till hästen. Att ta hand om djur och vara ömsesidigt beroende av varandra ger en annan och djupare syn på livet som helhet. Man skyddar varandra. Skulle en kirgiz irra bort sig i dåligt väder, kan han tryggt släppa loss hästen och den hittar hem. Kirgizer har i tusentals år levt på hästrygg i Tien Shans bergsområde. Utan hästen och deras tajgahund hade livet inte varit möjligt på Centralasiens höjder. Deras hästras är anpassad till liv med knappa förhållanden, den tål olika väderomväxlingar, den tål hunger och klarar sig bra med näringsfattig föda. Den är kortvuxen, smäcker och snabb i alla terränger.

Detta nära förhållande till liv i samspel med husdjur påverkar också kirgizers faderskap. De har ett varmt och nära förhållande till sina barn av båda könen. Fadern är bestämd och rak men också mjuk och lekfull, och framförallt respektfull, berättar västerländska besökare som fått stanna hos kirgiziska familjer en längre tid.


Tarja Salmi-Jacobsons foto

 
2014 upptogs 500 mil av Sidenvägen till Unescos världsarvlista med sträckan Kina–Kirgizistan–Kazakstan genom bergsmassiven Tian Shans vackra och hänryckande korridor.


    Text och bild: Tarja Salmi-Jacobson, 2016


Internationella biblioteket har även kirgiziska böcker i sitt bestånd. Både för vuxna och för barn. Och Tjingiz Ajtmatovs böcker finns inom Stockholms stadsbibliotek i översättning till flera språk. Även till svenska, till exempel boken som artikelförfattaren nämner, "Pojken och havet".