Oman

Tarja Salmi-Jacobsen har besökt Oman, Dhofarregionen. Här publicerar Internationella biblioteket hennes reseskildring med bilder därifrån.

Formellt Sultanatet Oman (arabiska: سلطنة عُمان), är ett land beläget i det östra hörnet av Arabiska halvön. Oman gränsar till Förenade arabemiraten i nordväst, Saudiarabien i väst och Jemen i sydväst och har en lång kust mot Arabiska havet i öst och Omanbukten i nordost. Huvudstaden heter Muskat. Det officiella språket,Det officiellt språket är arabiskan och nyarabiska dialekter dominerar starkt. I Dhofar talas i liten omfattning de sydarabiska språken mehri och shehri. I Muskat området talas även persiska och baluchiska. Dessutom talas i liten omfattning bantuspråket swahili i Muskat. Engelskan är allmänt utbredd. 
  

 




Oman har länge varit ett stängt land men har på senare år öppnat sig mer och mer för omvärlden. Det som slår mig på en gång, är landets vackra och smäckra arkitektur och avsaknaden av pråliga dekorationer. Det är som om man skulle ha stigit in i ett ljust andaktsrum.

    
Landet är indelad i elva guvernement. Det sydligaste är Dhofar med intilliggande bergsområde som förvandlas till ett prunkande grönt paradis under monsunen (jun-sept), khareef, det enda stället på Arabiska halvön, som annars består av ökensand och bara har 1 % odlingsbar mark. Under khareef kommer den inhemska turismen igång, men svenskarna föredrar vintertiden.



Al Duhariz South - Salalah Strand Foto Tarja Salmi-Jacobson 




Mot kvällen fylls stranden av fritidsfiskare. Närmare 37 % av landets befolkning är gästarbetare från Indien, Pakistan och Sydostasien. Det är framförallt gästarbetare som kommer till stranden för att fiska eller tävla i brottning innan mörkret faller.

Omans hela kust är 316 mil lång och den här sydliga strandlinjen nära Salalah (Omans andra stad) är 56 mil lång.


Foto Tarja Salmi-Jacobson 


 
 
Dagstemperaturen är för hög för att vistas ute även i mars månad då mitt besök äger runt. Men närmare solnedgången får man en glimt av vanligt liv då många kommer ut för att umgås. Människor är nyfikna på utlänningar och tar gärna kontakt. Expediter i enklare affärer, i apoteken och i små verkstäder är alla gästarbetare. I själva verket utförs en majoritet av landets arbete av utlänningar. Däremot kan gästarbetare söka medborgarskap i Oman till skillnad från Förenade Arabemiraten som inte medger det, inte ens för familjer som arbetat i landet under flera generationer.



Foto Tarja Salmi-Jacobson 



 
Det byggs nära stranden i högt tempo, lyxhotell, för man vill ha rika turister till landet särskilt från Europa. Här går en lång ramp som transporterar material mellan fem byggprojekt. Allt arbete görs för hand, byggmaterial hissas upp med enkla repanordningar. Det gör också att byggarbetsplatserna är helt bullerfria.
 
Här lever människor i ett mindre samhälle men många bostadshus står och faller närmast stranden. Det är hus som tvångsinlösts till staten för att bygga fina hus för turister, men också för boende som har råd. ”Sultanen” dvs. staten hade betalt bra för familjerna att kunna flytta och bygga hus någon annanstans, fick jag höra.


Foto Tarja Salmi-Jacobson 


 
 
Det är långt mellan affärer, men det finns frukthandlare längs vägarna. Jag gick in och frågade om där fanns läskedryck att köpa. Det fanns inte, men det gjordes genast i ordning en mindre kokosnöt med sugrör, varsågod! Men när jag skulle betala kom det inte på fråga, sa dessa äldre herrar. Tack tack!
 


 

Foto Tarja Salmi-Jacobson 



 
Sultan Qabus stora moské i Salalah byggdes färdigt 2009 och kan rymma 3000 besökare. Landets religion är islam, närmare bestämt islams gren ibadi.

Profeten Muhammed sägs ha skickat ett sändebud till Oman redan år 630 för att sprida islams budskap. Efter Muhammeds död började stridigheter om vem som ska ha makten att leda islam. Då uppstod två grenar av islam: sunniter och shiiter. Men även en tredje grupp bildades som då kallades khawarij (oliktänkande). Efter ett blodigt kaos då grupperna skyllde på varandra för kätteri, växte en rörelse irja (skjuta upp) som ansåg att frågan måste hänvisas till Allah och inte till människorna att avgöra vem som är en sann muslim.
    
Khawarijerna blev den rörelse som sedermera fick heta ibadi (al-Ibadiyyah) och som har blivit Omans statsreligion. Den finns också i några nordafrikanska länder och på ön Zanzibar, tillika 1806–1860  Omans koloni. Ibadi lägger större vikt vid Koranen och följer inte Hadith-skrifternas medeltidstänkande. Rörelsen är självständig och väljer sin egen iman och den har en mycket mer tolerant hållning till det mesta inom religion och värnar om goda kontakter med alla länders ledare och har hållit sig borta från extremism. Landet vill ha goda förbindelser även med Israel till skillnad från andra arabländer. På inresa till Oman kontrolleras inte heller om resenärer har israeliska stämplar i sina pass eller i visum. Det finns kristna kyrkor, buddhistiska och hinduiska tempel i Oman.


Foto Tarja Salmi-Jacobson 


 
På bröllopet firar kvinnorna för sig inom ett avgränsat område bakom huset och efteråt kommer de till männens sida på husets framsida för att se männen dansa innanför markeringen. Brudgummens far står på balkongen och ibland kastar han ner sedlar och t-shirts som gästerna fångar upp. Egentligen säger reglerna att bara landets sultan får göra den gesten, men här finns det ingen myndighet som ser på.
    
Jag knuffades uppmuntrande närmare dansarna för att kunna ta bilder. Grupper av män kom till festen klädda i traditionella beduin- och fiskarkläder för att dansa enligt deras  traditioner. Värden gav tecken från balkongen till män bredvid mig att jag var välkommen att komma upp i hans lyxiga hus där jag tilläts ta bilder från balkongen. Jag bjöds också komma tillbaka senare och fira bröllopet som pågick i tre kvällar ända till morgontimmarna. Omaniers gästfrihet är känd bland besökare oavsett nationalitet.



Foto Tarja Salmi-Jacobson 



 
Kvinnornas dräkter är vanligtvis svarta, men färgerna varierar till vardags. Det finns olika regionala skillnader. Deras klänning (abaya) har släp på marken på ryggsidan därför att tyget ska sopa bort kvinnans fotspår i sanden. Även små flickors klänningar släpar baktill. Till skillnad från i andra arabländer tog kvinnor gärna kontakt med mig från bilar och på gatorna. Här på bröllopet fick jag följa med till kvinnornas del av festen där de dansade till brudens ära, däremot tilläts jag inte fotografera dem.



Foto Tarja Salmi-Jacobson 



Omaniers vanligaste dräkt (dishdasha) är vit, men det finns också bruna och mörklila färger. På kragkanten hänger en tofs som många sprayar med parfym. När en man vill signalera intresse för en kvinna snurrar han lite på tofsen.

Här säljs broderade mössor (kumma), ursprungligen från Östafrika, men oftast har män vackra turbaner (muzzar) och vid högtidliga tillfällen använder männen käpp (assa) och en krökt silverdolk (khanjar) vid midjan som symboler för manlig elegans.


Foto Tarja Salmi-Jacobson 


 
Det finns ingen kollektivtrafik i Oman. Hyr man en bil är det bra att veta att vägarna kan vara fulla av kameler. Finns de i vägkanterna kommer de säkert också över till bilvägen. Orsakar man en olycka och en kamel skadas på dagtid får man betala för den, och det kan bli mycket dyrt. Däremot måste djurägaren samla in sina djur inför kvällen och skulle en olycka med kamel ske på kvällstid är det djurägarens fel och han får stå för den ekonomiska förlusten.



Foto Tarja Salmi-Jacobson 




 
Till min stora förvåning får jag höra att den gammaltestamentliga patriarken Job har en grav i Beit Zarbij i Dhofars bergsområde. Nabi Ayyub, som han heter på arabiska, skulle ha tillbringat sin sista tid här i Oman och därför begravts här. Graven besöks dagligen av pilgrimer och visas för turister för dess attraktiva läge på 1000 meters höjd med utsikt över kuststaden Salalah. Graven är nästan 4 meter lång för enligt legenden var han en ovanligt stor man. Utanför mausoleet finns ett trälock som döljer Jobs stora fotavtryck som liknar en fossil kvarleva. Den minner om hur en vattenbrunn öppnade sig när Job stampade på marken. Som belöning för att han hade utstått Satans alla prövningar bad Gud honom att tvätta sig i vattnet. Han blev genast frisk och såg ut som en 18-åring. Som sjuk 100-åring hade han sett ut som 250. Gud återgäldade honom tvåfaldigt den rikedom han hade förlorat och gav honom en ny familj med många barn och han levde ett gott liv 140 år till.

Men graven är inte den enda. Hans grav lär finnas i flera länder, t.ex. i Turkiet, Libanon, Palestina, Uzbekistan, Irak och Syrien. Muslimerna betraktar Job som en profet eftersom Gud talade direkt till honom. Han är en förebild för en sann muslim som underkastar sig Guds vilja och aldrig förlorar sin tro. Legenden i Gamla testamentet berättar att Satan hade slagit vad om att få Job att förbanna sin Gud om han utsattes för svåra motgångar. Gud sa att han fick pröva Job på alla möjliga ohyggliga sätt men inte döda honom. Job höll sig trogen vilket också Koranen berättar.



Foto Tarja Salmi-Jacobson 



 
Oman, och särskilt Dhofarområdet är känt för sin rökelse av högsta kvalitet som utvinns från trädet Boswellia sacra (frankincense). Enligt sägnen transporterades den begärliga och dyra rökelsen till Judeen och Egypten redan under kung Salomos tid. Drottningen av Saba tros härifrån ha fört med sig rökelse i sin karavan när hon gjorde det omtalade besöket hos kungen vilket omskrivs i Bibeln, Koranen och Kebra Nagast (etiopisk nationalepos). Hartset var då lika värdefullt som guld. 



Foto Tarja Salmi-Jacobson 

Edward Poynter, 1890  ”The Visit of the Queen of Sheba to King Solomon.
(Foto: Wikimedia Commons)



Den högsta kvaliteten har olika nyanser av grönt. Den finns i Dhofars bergsområde vars torra odlingsförhållanden är idealiska för frankincense harts. Man börjar försiktigt ta harts från stammen när trädet är tio år gammalt. Trädet kan bli hundra år och växer också i Jemen och Somalia, men den finaste utvinns i Oman, ”landet av frankincense”, som omanierna själva säger.

 

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson, 2016


 

 

 

Print