Svampgulasch

Vladimir Oravskys recept på svampgulasch med en tillhörande berättelse om att först äta och därefter titta i svampboken.

Till svampgulasch behöver du svampar. Egentligen vilka som helst, dock ej championer. De innehåller alltför mycket kadmium för min smak.

Ingredienser:
2 stora gullökar
2 vitlöksklyftor
Grönsaksbuljong
Grädde
Röd paprikapulver söt
Röd paprikapulver stark
Kummin
Mejram
Solrosolja.

Sönderdela löken, och svampen och stek dem tillsammans i lite olja. Svampen bör förlora cirka 50 % av sin vätska. Tillsätt hackade vitlökar och paprikapulvret. Det är viktigt att det smälter i oljan. Va’ försiktig: paprikapulver kan lätt bli beskt om temperaturen är för hög. Tillsätt kummin och mejram. Häll allt i en gryta, tillsätt buljongen och låt sjuda i 10 minuter. Ös på grädden, rör om, låt mogna en kvart.
 
Här kommer en av mina döttrars berättelse, starkt knuten till svampgulaschen lagad enligt receptet ovan.

Det här hände samma kväll som mina föräldrar firade sin bröllopsdag. Plastbröllop eller nåt sådant. Härdad plast. Jag kom till akuten mitt i natten. Jag var festklädd i min finaste klänning och jag hade med mig en portion jugoslavisk svampgulasch och några svampar som gulaschen var redd på. Jag hade även en svensk svampbok med mig.
– Jag har ätit av de här svamparna, svamlade jag, och de verkar vara ruskigt giftiga enligt den här boken. Jag slängde boken framför killen på akuten. Den jourhavande tarmskräddaren tittade i boken, sedan på svamparna och konstaterade:
– Nog verkar de vara giftiga alltid. Hur länge sedan var det du åt dem?
– Jag kastade mig i taxin omedelbart efter att jag ätit dem, och här har jag ju inte väntat längre än en och en halv evighet, så det kan inte vara mer än 2 timmar sedan, fastställde jag anklagande.
– Det här är akuten, du vet. Här kan man få vänta ett tag, man beställer liksom inte tid i förväg, försökte killen förklara.
– Nej, svarade jag för att visa att jag förstod. Här beställer man tid i efterväg när man är död och begraven och definitivt bortglömd.
– Jag förstår om du är lite uppskärrad, det skulle jag också bli om jag visste hur risigt jag låg till. Finns det några andra som har ätit av de här svamparna eller är du ensam om att vara så korkad att du äter först och kollar om det är giftigt sen?
– Farsan och morsan, men de ville inte komma.
– Va!? Är de redan i koma? frågade akutaren upprört.
– Nej, jag sa: de ville inte komma. Pappa påstår att det är en dum svensk svampbok som inte kan skilja mellan en kantarell och en atombombsvamp. Han har käkat sådan svamp sedan han var en mycket liten spermie, hävdar han, förklarade jag.
– Borde vi kanske hämta dem? undrade jag som faktiskt blivit lite orolig nu när akutaren sa att jag låg risigt till efter min svampätning.
Akutaren log överseende:
– Det här är Sverige, flicka lilla, det är ett fritt land. Här är det inte brottsligt att dö. Det är brottsligt att försöka ta livet av sin dotter däremot, så nog skulle jag kunna låta hämta din far. Å andra sidan, om han överlever så överlever nog även du, och då har han inte gjort något brottsligt. Det är logiskt.
– Glasklart. Jag tror dock att jag håller på att svimma, framhöll jag med märkbart svag röst.
Han tittade på klockan och sa:
– Som korvspad! Det förundrar mig inte alls. Tiden håller på att rinna ut.
Jag fick ett plastförkläde ovanpå mina festkläder och akutarna stoppade ner en oljeledning i min hals. Ledningen var några nummer för stor för att min mun skulle kännas tillräcklig. Jag tror att de råkade slänga käken ur led och jag kände mig som en orm när den ska sluka en elefant.
– Hur känns det? hörde jag någon fråga ett par galaxer bort, men jag brydde mig inte om att svara. Sedan kände jag att de hällde i en vätska, som var svart som rysk olja av allt aktivt kol, in i en tratt som var tillsluten till en ruggigt lång, tjock orm. De hällde hinkvis i ormen. Jag undrade hur det kom sig att ormen inte sprängdes, men jag kunde inte fråga eftersom jag hade munnen full av den. Sedan spydde jag. Så där sju Niagarafall. Men först efter att jag pinkat på mig fyra Victoriafall.
– Bra! Nu ska vi bara göra om det här två – tre gånger, så kommer du att känna dig som född på nytt, försäkrade medicinmannen och jag trodde honom eftersom jag kände mig som nydöd.
När de var färdiga med mig kom en syster in med en blå nattskjorta där det stod ”Tillhör Landstinget” på bröstet. Att de skryter med sånt. Skulle jag ha en sån, så skulle jag brodera ”Jag svär att den här inte är min!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”, med trettiotre utropstecken efter för att betona hur lite jag gillar den.
– Här får du en fin nattskjorta, sa syster som inte var min syster, så att du inte smutsar ner våra sängkläder.
– Kunde jag inte fått den innan ni pumpade in hela Svarta Havet i mig? frågade jag lite försiktigt.
– Denna tillhör Landstinget, kära du! Aktivt kol går inte att tvätta bort ens med samtliga tvättmedel som de visar på alla tevekanaler sammanlagt, svarade styvsyster.
Klockan var fem på morgonen när jag rymde från sjukhuset iklädd bara en nattskjorta, Landstingets senaste modell.
När jag kom hem låg morsan avsvimmad på golvet med en flaska hembränt motgift i handen, medan far höll på att skrapa ut resterna från svampgrytan och stoppa dem i sig, antagligen för att förstöra allt bevismaterial.
– Denna svampgulasch var bättre än någonsin, eller vad säger du? Han tittade på mig i min Landstingsskjorta och sa:
– Samma mundering som min saliga mor bar när hon mjölkade kor i Jugoslavien för ungefär femtio år sedan.