En intervju med Veronica Salinas

Veronica Salinas har skrivit boken Resan, en filosofisk barnbok, för både barn och vuxna, en bok dedikerad till "alla som måste resa".





IB
: Resan - utgiven av Rabén & Sjögren 2014, illustrationer: Camilla Engman - verkar vara en vanlig barnbok, både textens längd och illustrationerna tyder på det. Men läser man den, tänker man på att det är en filosofisk text om livets stora frågor, en bok för både barn och deras föräldrar. Har jag fel?

Veronica: Jag skrev den här boken med en önskan om att kunna säga något till alla. Detta att kunna nå alla är en gammal önskan jag haft, och kanske har jag lyckats med den här boken. Med tanke på att boken redan har kommit ut i flera länder; USA, Kanada, Frankrike och Sverige, hoppas jag att den talar till många och det är kul!

IB: Du dedicerar boken "till alla som måste resa" - betyder "resa" livet eller att vandra, att leva i exil?

Veronica: Vi reser alla hela tiden, vi reser genom livet. Att växa upp är att hitta fram till sig själv. Barndom är källan till förändring. Som tillägg till detta finns det många i vår värld idag som måste resa, vi reser bort från krig, av politiska, sociala och religiösa skäl, och vi reser bort från ekonomiska kriser.

IB: Vad det gäller din "resa", är det så att du lever i Norge, med du har argentinskt ursprung. Berätta lite om det!

Veronica: Jag kom till Norge från ett Argentina som var i ruiner socialt och ekonomiskt. Att komma till Norge har varit tufft och samtidigt fint. Det har krävts öppenhet och nyfikenhet. Det har krävts styrka och tålamod. Jag har bott tolv år i Norge. Idag tänker jag: Vad rik jag är! Och att jag har sådan tur för jag har två hem! Jag har Argentina och Norge. Jag kan säga att jag äger minst två kulturer, minst två sätt att se på världen. Jag äger flera språk. Jag har vänner och familj både i Argentina och i Norge. Jag kan inte se på allt detta som något annat än en gåva. Jag är rik. Rikedomen har kostat många tårar och mycket skratt. Detta är min rikedom gjord av: sång, glädje, upptäckter, nya vägar, gamla vägar, tårar och skratt. Massor av skratt.

Reisen omslagsbild


 
IB: Skriver du dina texter på norska?

Veronica: Jag skriver mina texter på bruten norska kan man säja. Då jag skrev texten som blev Resan, prövade jag först att skriva haikudikt. Jag ville utforska ordet och ordets kraft. Jag ville spränga ordets dimensioner genom att berätta en historia med få ord, genom att vara så ekonomisk med språket som det bara var möjligt. När jag kom till Norge och lärde mig norska lärde jag mig på ett sätt ”att vara ekonomisk med det jag ville säga”. Jag kände några gånger hur alla orden stod i kö och väntade på ”att få bli sagda på en gång”, men att jag måste välja de jag kunde bäst på norska. Det var som att jag inte hade kläder som passade till alla ”mina argentinska ord”, och inte kunde släppa dem fria och låta dem stå nakna på en scen.
I september 2010 skrev jag tjugofyra dikter om en and som kom till en ny plats och om dennes möten med landskapet och med andra djur. Det blev upprinnelsen till bilderbokens manus. Efter att ha läst dikterna sa konsulenten att han tyckte jag hade valt ett för litet format för det jag hade att säga, att historien krävde ett större format. Det föreslogs att jag skulle göra om dikterna till en roman. Då jag skrivit 54 sidor på romanen bad redaktören mig ”gå hem och koka ner det till 16 uppslag” som till slut blev bilderboksmanuset.

IB: I en kortfattad information står det om dig att du inte bara är författare utan även skådespelare. Är det dina böcker som du dramatiserar?

Veronica: Ja, det stämmer, jag är både författare och skådespelare. Jag spelar både texter jag skrivit själv och texter som andra har skrivit. Jag har faktiskt gjort en dockteater av Resan. Om jag får lov att skryta så måste jag säga: Den är så fin! Jag är förälskad i dockteaterformen. Bilderboksgenren är väldigt lik dramatik på många sätt. Jag såg det ganska tidigt och tänkte ”det hade varit kul att få göra en föreställning av den här boken”. Tillsammans med två regissörer och en dramaturg prövade jag om det gick att göra om Resan till teater.

 


Vi jobbade i tio dagar. Vi improviserade runt texten, vi satte texten i olika kontexter, vi reflekterade kring teater som empatiskapande. Att vara tillsammans i ett rum med en som är ensam inte är detsamma som att läsa en bok om en som är ensam. Teater konkretiserar. Svaret blev att dockteater var den rätta formen för den här texten: ett visuellt, fysiskt språk och det appellerar direkt till barnens fantasi. Så jag satte igång. En av Norges bästa dockteaterregissörer, Espen Dekko, och jag gjorde en föreställning som hade premiär på Oslo Nye Teater i september 2013. Det var så starkt att se reaktionerna från publiken, både från barn och vuxna! Teater är en fest, ljuset som dämpas och musiken gör att det blir magiskt. Anden i förställningen har en stor personlighet, det är inte viktigt om det är en pojk eller flicka. Den är bara anden. Det skapar en direkt och unik kontakt med barnen som ser på.

Anka på sten 


 
IB: Din lilla varelsen med de stora fötterna slutar leta efter sig själv, när hon får veta att hon är det hon är. Känner även du dig hemma nu där du är?

Veronica: När jag var liten var jag ”ett barn” som kände att hon inte förstod varför hon fanns, vart hon skulle gå, eller varför. Som jag sa: för mig är att växa upp att hitta fram till sig själv. Jag känner at jag har hittat fram till mig själv. … och för att citera den samiske poeten Nils Aslak Valkeapää: ”Mitt hjem er i mitt hjerte og det flytter med meg”.
 
Frågor ställda av Tamás Gergely
toma.gergely@stockholm.se

Översättning av Jenny Meyer
Bilder: porträttet är taget av Svein Størksen. Fotografier från föreställningen ”Reisen”  på Oslo Nye Trikkestallen: Kristin Aafløy Opdan
 
Print