Med törst för rättvisa

En intervju med Nadezhda Bravo Cladera, som skrivit en bok om sin mor Elsa Cladera de Bravo, som var fackföreningsledare för lärarna i Bolivia och kämpade för kvinnors frigörelse och lika rättigheter.

IB: Det som överraskade mig först var att du heter Nadezhda. Ryskt namn fast du hade sydamerikanska föräldrar - kan man förklara det att du är född och uppväxt i en vänsterorienterad familj?
 
Nadezhda: Nadezhda betyder hopp på ryska. Jag har en positiv attityd till livet och alltid en förhoppning om att allt som jag genomför kommer att gå bra. Det var min far som valde mitt förnamn, Nadezhda, efter Lenins livskamrat Nadezhda Krupskaya. Jag heter också Elsa, alltså Elsa Nadezhda. När jag skulle döpas klagade prästen på att Nadezhda var en okristet namn, då valdes Elsa, ett kristet namn enligt kyrkan. Därför heter jag Elsa Nadezhda, men Nadezhda är det förnamn jag har använt hela livet. I Bolivia var det få som kunde uttala det på det vackra sättet som det uttalas på ryska [naʤezda].

Här i Sverige har jag ofta kallats för Nadja smeknamnet till Nadezhda. Mitt namn är en viktig del av min identitet: Bravo är min fars efternamn och Cladera min mors efternamn. När jag kom till Sverige från Frankrike, där jag träffade min svenska man, bytte jag civilstånd och min man föreslog att jag skulle behålla mina flickefternamn och jag gjorde det. Efter 40 års äktenskap skriver jag min mans efternamn på min visitkort. Nadezhda Bravo Cladera de Nilsson.
 
IB: Vem var din mor? Hur kan det hända att hon som kvinna har kämpat för manliga gruvarbetare i ett macho Syd-amerika?
 
Nadezhda: Min mor, Elsa Cladera de Bravo, var fackföreningsledare för lärarna i Bolivia och kämpade för kvinnors frigörelse och lika rättigheter. Hon blev representant för La Paz Centrala Arbetarförbund till “Asamblea del Pueblo” (Nationella Folkförsamling) 1971. Hon var en av fem kvinnor bland cirka två hundra delegater. Hon har upptagits i förteckningen över förtjänstfulla lärare i Bolivia.
Man kan se hennes sociala och politiska engagemang som en utveckling. Tre faktorer påverkade denna medvetenhet: det första var hennes föräldrar. Fadern var en advokat med törst för rättvisa och modern, som tillhörde en välbärgad familj, var generös mot dem som behövde hälp.
 
Levnads -och arbetsvillkoren för gruvarbetarna i Oruro omkring (1942-1952) var en annan faktor som vidgade hennes sociala och politiska medvetenhet. Under denna tid hade Elsa sett gruvarbetarnas demonstrationer när de kom ner från gruvorna omkring Oruro och skrek ut sina krav: social rättvisa! Elsa deltog då i vänsterinriktade grupper tillsammans med andra ungdomar där det diskuterades arbetarnas makt, social och politiska rättvisa. Då var hon i stånd att fullständigt uppskatta gruvarbetarnas krav.
 
Det tredje faktorn som befäste hennes sociala och politiska medvetenhet var mötet med Fernando Bravo James (Potosí 1912- La Paz 1962), han var politiker, trotskist, revolutionär, universitets lecturer och lärare. Första gång hon såg honom var när han ledde en manifestation och protesterade mot de militärer som hade massakrerat gruvarbetarna i Catavi (1942). Denna handling gjorde att hon blev förälskad i honom. De gifte sig 1943 och senare fick de tre döttrar.
 
I sin fackliga kamp, i Bolivia, kämpade Elsa för arbetarklassen där gruvarbetarna ingår ― gruvarbetarna i Bolivia har alltid ansetts ha en hög politisk medvetenhet―. Elsa lyckades skapa ett hållbart band mellan lärarnas fackförbund och arbetarnas förbund, både La Paz Centrala Arbetarförbund (Central Obrera Departamental (COD)) och Bolivianska Centrala Arbetarförbundet (Central Obrera Boliviana (COB)) något som utan tvekan varit av stor betydelsen för Bolivia.
 
Som kvinna påstod Elsa att kvinnans medverkan i den nationella och internationella utvecklingen sker genom social kamp och att utan en sådan medverkan blir det omöjligt att nå ett genuint nationellt oberoende. Hon tillhörde ledning för två kvinnoorganisationer “Alianza de Liberación de la Mujer Americana” (ALMA) och “Unión de Mujeres de Bolivia” (UMBO). Hon var representant för UMBO vid kvinnornas värlsdkonferens i Santiago de Chile 1972.
 
Dessa kvinnoorganisationer bildades efter den bolivianska revolutionen (1952). En omfattande revolution som genomförde, till exempel, nationaliseringen av gruvorna, den agrara reformen, utbildningsreformen, COB grundades 1952. Det var i den andan som de kvinnoorganisationer där Elsa medverkade etablerade sig. Till exempel ALMA’s  utgångspunkter inkluderade propagering för kvinnans frigörelse, kampen för lika politiska rättigheter, försvarande av den universella rösträtten och lika lön för lika arbete, och UMBO är en nationell organisation av antiimperialistisk och antifeodal karaktär som kämpar för folkens frigörelse, för deras rätt till självbestämmande, är emot intervention i interna angelägenheter, är för respekt för mänskliga rättigheter och för promotionen av kvinnan till samma rättigheter och möjligheter som män inom administration och ledning av staten.
 
Elsa var inte enbart respekterad utan älskad av folket, som en av hennes kollegor påpekade. Hon var energisk och genuin i sitt engagemang. Samtidigt var hon en tuff och bestämd kvinna som genomförde sitt fackliga arbete mest bland män.
 
IB: Vad blev hennes öde? Vad hade hon för kontakt med Sverige? Varför just Sverige?
 
Nadezhda: Elsa blev tvingad att gå i exil till Chile på grund av Hugo Banzers statskupp mot president Juan José Torres 1971, och till Schweiz efter Pinochets statskupp mot president Salvador Allende 1973.
Under sin exil var Elsa fast besluten att behålla kontakten med Bolivia och fullfölja sina åtagande gentemot det bolivianska folket. Hon glömde aldrig sitt land och dess öde. Hon tröttnade inte att påtala missförhållanden som skedde inte enbart i Bolivia utan även i andra latinamerikanska länder.
Hon besökte Sverige av två anledningar: en av hennes döttrar bodde här och likaså flera bolivianska flyktingar. Efter statskuppen i Chile (1973) var Sverige, under Olof Palmes regering, en av de första länder som tog emot flyktingar från Chile, bland dem fanns argentinare, bolivianer, brasilianare, chilenare, uruguayare.
 
 

 


17 januari 1970. Elsa Cladera de Bravo
talar från fabrikarbetarnas hus i La Paz,
efter demonstrationen mot kontrarevolutionen.
(Foto: AECB).
 
 


Under sina besök till Sverige (1973-1993) brukade Elsa ofta träffa bolivianska flyktingar på olika platser i Sverige. Hon inrättade filialer av Bolivianska kvinnors union (UMBO) i Göteborg och Uppsala. 1978 deltog hon i en demonstration i Stockholm till stöd för gruvarbetarnas strejkande hustrur. Med denna strejk lyckades man uppnå allmän och obegränsad amnesti och även fälla Banzers diktatur i Bolivia.
I Fribourg, Schweiz blev Elsa känd och hon intervjuades ofta och blev inbjuden till olika politiska aktiviteter av olika organisationer.
 
I en intervju man gjorde med Elsa (1982), frågar Alan Favarger, från ”La Liberté” i Fribourg: ”Er integration till Europa har varit svår?”
Elsa svarar: ”den blir annorlunda för unga människor som har möjligheter att studera, att lära sig språket och för de vuxna, som jag, som känner sig avskilda från sin verklighet och konfronterade med en värld som trots allt förkastar oss. Eftersom flyktingen är någon som lider av saknad av kommunikation, av en obalans och av en ömsesidig okunnighet från andra gentemot våra sätt att leva, samtidigt med vår okunnighet gentemot dem. Å andra sidan, att leva i Europa har lärt oss att avmystifiera de utvecklade länderna. Ganska ofta tänker jag att den underutveckling vi lider av i våra länder är mindre än det negativa som utvecklingen för med sig. I alla fall, dessa svårigheter är ingenting jämfört med det drama som vissa flyktingar har genomlevt och som har lett till självmord, och psykisk sjukdom därför att de inte har kunnat återhämta sig från följderna av tortyren.” Slutar Elsa.
 
De schweiziska fackföreningarna organiserade 1991 en kvinnostrejk av nationell omfattning i Schweiz, Elsa var inbjuden att tala vid detta evenemang och under en dag kallades en gata i Fribourg ”Elsa Cladera de Bravo Strasse”.
 
Elsas sista ord innan hon dog i Marly, Schweiz var: ”Jag vill återvända till mitt land”. Hennes kvarlevor lades ner i”Cementerio General de La Paz” (La Paz Allmäna Kyrkogård)
och på hennes grav står följande legend:
 
PROFESORA ELSA CLADERA DE BRAVO
(ORURO 1922-FRIBOURG 2005)
STRIDBAR OCH ENGAGERAD I FOLKENS REVOLUTIONÄRA KAMP GENOM SITT ENGAGEMANG INOM DEN KOMBATIVA LÄRARKÅREN
 
IB: Du har skrivit en bok om henne – för vilka? För bolivianer? På vilket språk?
 
Nadezhda: Boken som jag har skrivit om min mor, på mitt modersmål, spanska, är avsedd i första hand för bolivianer eftersom Elsa var bolivian, men den är avsedd även för alla spansktalande och överhuvudtaget för alla i världen som kan vara intresserade av och som kan vilja förstå ett intresseväckande, engagerande och dramatisk levnadsöde.
 

 

 


IB: Vem har skrivit boken: dottern eller historikern? aktivisten?
 
Nadezhda: Jag har haft tre huvudskäl att skriva boken ”Elsa Cladera de Bravo. Maestra de profesión y revolución”.
För det första var det de känslor jag som dotter kände för Elsa som inte bara hade varit mor utan även vän och kamrat. Det andra skälet, var att inte lämna i glömska en del av Bolivias historia och en stridbar fackföreningsledares liv och livsbana. Historien om Elsas liv är en del av Bolivias historia som förtjänar att bli ihågkommen. Det tredje skälet var Elsas exil. De erfarenheter som orsakar en påtvingad exil är viktiga vittnesmål i hennes liv. Jag har sett som min plikt att dokumentera hennes erfarenheter av sitt liv i exil.
För att dokumentera boken har jag använt mig framförallt av Elsas och Fernandos arkiv. Dessa arkiv innehåller: skrivelser, artiklar, essäer, kommunikationer, rapporter, brev. Till exempel, de brev som Elsa skrev till mig från Chile och från Schweiz, ovärderliga vittnesmål av en epok. De innehåller dokument från den tid som Elsa och Fernando levde.
 
Nadezhda: Det muntliga materialet innehåller de bandade dialoger, intervjuer transkriberade till läsbar spanska. Det visuella materialet innehåller fotografier, många av dem bevarade av Elsa och andra återfunna av familjen i Bolivia.
 
IB: Vad sysslar du med? Vem studerar spanska i Uppsala?
 
Nadezhda: Jag fortsätter att forska och utvecklar några av de ämnen som behandlades i min doktorsavhandling, till exempel, spontana dialoger, diskursmarkörer, språk i kontakt.
Just nu skriver jag en artikel om hur sociala kunskaper yttrar sig i spontana dialoger mellan spansktalande ungdomar. Den ingår i mitt projekt “Español de Jóvenes Bilingues de Estocolmo” (EJBE, spanska hos spansktalande ungdomar i Stockholm). Artikeln är avsedd att presenteras i en debatt vid den XVII Internationella Kongressen som “Asociación de Linguística y Filología de America Latina” (ALFAL, Förening för lingvistik och filologi i Latinamerika) genomför i Brasilien mellan den 14 och 19 juli.
Jag är delegat för ALFAL sedan 2011 för Belgien, Holland, England, Finland, Island, Norge och Sverige. Jag är även handledare vid Universidad Mayor de San Andrés i La Paz. Jag har åkt till Bolivia de senaste fem år, några månader om året, för detta ändamål.
 
Jag har ytterligare projekt på gång. Dels boken om min far, en annan färgstark personlighet. När jag skrev boken om min mor, kom han in i flera kapitel av boken, och jag anser att han bör tillägnas en egen bok, där jag kan försöka förklara varför han blev en så engagerad och konsekvent politiker. Jag själv och min svenska familj kan också vara ämne för några böcker.
Som du kan förstå delas mitt skrivande mellan de vetenskapliga monografier, artiklar som jag skriver i min forskning och andra genrer såsom biografi, essäer osv.
Under hela mitt verksamma arbetsliv har jag varvat studier och arbete.
Jag har 5 akademiska titlar från tre olika länder: Bolivia, Frankrike och Sverige. I Sverige har jag undervisat på flera nivåer: på gymnasienivå i spanska som modersmål och spanska som moderna språk, på högskolenivå i spanska som ämnesteori till blivande lärare, på universitetsnivå framförallt i spanska med inriktning i språkvetenskap som inkluderade handledning i examensarbete.
 
 

 


Bild tagen av Jan Anders Nilsson

När jag kom till Uppsala universitet på 90 talet, rekommenderad av en professor i spanska från Stockholms universitet, började jag undervisa på B-nivå i spansk språkvetenskap så småningom blev jag adjunkt, men samtidigt försökte jag att doktorera. Jag blev filosofie doktor i romanska språk med inriktning på spansk lingvistik. Efter Uppsala universitet har jag varit gästlektor i spanska vid Linköpings universitet och lektor i spanska vid Högskolan i Gävle.
 
De studenter som läser spanska vid Uppsala universitet kommer från olika delar av Sverige. De är framförallt humanister, blivande lärare i spanska, men även ekonomer, socionomer, teknologer, agronomer. Jag har undervisat alla dessa studenter i spanska vid olika sorts kurser. Jag kommer ihåg speciellt de studerande från SLU (Statens Lantbruksuniversitet) som de bästa jag har haft.
Spanska är ett språk som har etablerat sig på universitetsnivå, det är ett universellt språk som talas på båda sidor Atlanten.

Frågor ställda av Tamás Gergely
toma.gergely@stockholm.se
Print